Historia

Året var 1639. För första gången uppträder de västgötska studenterna vid Uppsala universitet gemensamt för att hedra en avliden kamrat Andreas Andreae, avliden den 28 april. Dessa unga västgötar tog de första stegen på den utvecklingsväg som leder till Västgöta nation av i dag.

1639 hade sju år förflutit sedan Gustav II Adolf fallit vid Lützen, och den unga drottning Kristina regerade landet. Uppsala universitet upplevde en uppblomstring, mycket tack vare den stora donation - den gustavianska arvegodsen - det erhållit för 15 år sedan. Universitetets ledare var dess kansler, Johan Skytte.

Studenterna från Västergötland kom till Uppsala för att bli präster. Så var det för de allra flesta. De skulle tillbringa några år vid akademin, för att därefter återvända till hembygden och en förhoppningsvis hygglig bärgning i kyrkans tjänst. De första 25 åren levde nationen (och de övriga nationer som tillkom vid denna tid) utan att vara erkända av konsistoriet. År 1663 ansåg emellertid universitetets styrelse att tiden var mogen för ett erkännande. Till detta erkännande knöts vissa krav! Det viktigaste var att varje nation skulle ha en inspektor - en av universitetets professorer.

Västgöta nations nuvarande inspektor heter Bertil Wiman och är professor i skatterätt vid juridiska institutionen. Lite skämtsamt brukar inspektors roll likställas med handen som drar i det stygga nationsörat när denne gör dumma saker. Den moderna inspektorsrollen som Bertil Wiman mantlar, är emellertid rollen av en mycket omtyckt och sympatisk vän vid nationens olika tillställningar.

Från början saknade västgötarna ett eget ställe att samlas på. Landskapen (beslutande organ) hölls hemma hos inspektor. Hos honom förvarande även nationens kassakista. Det kom att dröja ända till 1825, då man köpte det nuvarande nationshuset. De insamlade pengarna räckte inte, varför inspektor (Johan Winbom) fick gå i borgen för köpeskillingen. 1832 togs nationshuset i bruk. Nationshuset, som anses vara det allra vackraste av Uppsalas nationshus, är troligen byggt 1604. Det ägdes under åren 1648-51 av fältmarskalken Lennart Torstensson. 1663 såldes det till professor Martin Brunnerus. Denne lät reparera och bygga huvudbyggnaden. Denna reparation dokumenterades av att årtalet 1666 sattes upp på gaveln mot Fyrisån.

Det dröjde ända till 1880-talet innan kvinnor fick börja studera vid universitet. Uppsala universitets första kvinnliga student var Betty Pettersson av Gotlands nation. Den första kvinnan som skrev in sig på Västgöta nation var Anna Von Hall, inskriven den 4 maj 1885. Den första kvinnliga sexmästaren (ansvarig för sittningar) på nationen var Jane Lundblad som blev vald till ämbetet 1928. Jane Lundblad instiftade en premie som än idag delas ut till kvinnliga klubbverkare varje termin. Nationens första kvinnliga kurator var Märta Smedmark som tjänstgjorde som Förste Kurator 1960-61.

Tre ombyggnader har ägt rum sedan 1800-talets mitt. Det första ägde rum 1900-01. Då tillkom tornet och väggmålningarna i stora salen, föreställande västgötska städer, slott och kyrkor efter förebilder ur Erik Dahlberghs Suecia Antiqua. 1927-28 skedde mindre restaurering medan en mer genomgripande förändring ägde rum 1946-49, efter ritningar av Ivar Tengbom. Kök och tambur tillkom då. Ingången flyttades till sin nuvarande plats. Kinnekullerummet skapades. Slutligen 1981 gjordes den senaste upprustningen, då huset fick sin tegelröda färg.

Vi kan vara tacksamma mot de unga västgötar som genom sin insats under förhållanden som vi i dag har svårt att föreställa oss skapade vår nation. Det är anledningen till att vi studenter fortfarande har ett andra hem där vi alltid kan känna oss välkomna. Dagens Västgöta nation med cirka 1100 medlemmar är en levande mötesplats för studenter. Den dagliga verksamheten består bland annat av lunchservering, kvällspub, och söndagsbrunch som drivs helt och hållet av frivilliga nationsmedlemmar. Det är tack vare frivilliga insatser som nationen år efter år kan förnya sin historia.

Källor: Förord av Inspektor Emeritus John-Erik Thun, Västgöta Nation i Uppsala, 350 år, Västgöta Correspången nr. 3, 2018.